Please press play.

Evelina gav mej ett erbjudande jag inte kunde motstå när hon erbjöd mej en biljett till Lars Winnerbäck på Parkteatre Scene i Oslo. Sagt och gjort, igår satte jag mej på Swebus Express mot grannlandet.

Resan gick fint men tullen hade en grundligare genomgång än någonsin. Knarkhunden var inne och genomsökte hela bussen och alla var tvungna att legitimera sig. Det väckte x-antal lustiga frågor som "Vad gör Labbe på fritiden?", "Får han ob-tillägg när han jobbar lördag?" "Har han andra hundkollegor på tullen, och går de isåfall någonsin på AW?"

Tyvärr har jag inga klara svar. Evelina visste inte riktigt och Dan informerade mig bara om att de liksom jobbar på kommando. "Bara för att en hund är ute och spårar ibland tror han inte att han ska spåra jämt..." Nä, just det. Men ändå.

Kom upp till ett soligt Oslo och hann med lunch med Eve, promenad i Grünnerlökka och kaffe på Kaffebrenneriet, innan det var dags att gå hem och äta tikka masala och dricka vin.

Och spelningen, ja för det första så undrar jag i mitt stilla sinne varför Parkteatre Scene inte hade någon musik på innan Lars gick på scen. Det finns ju faktiskt nåt som heter DJ eller åtminstone spelare, om inte budgeten håller liksom. Please press play.

Hursomhelst, när Lars kliver ut på scenen, lågmäld som alltid, denna gång med det långa röda håret i tofs och glasögon på näsan är det som att återse en gammal vän. Anna Stadling gjorde honom sällskap med sina otroligt vackra stämmor. Hennes vackra röst är som balsam för själen!
Det var akustiskt och vackert men han kunde ha gett mer - det var en vanlig kväll på jobbet. Samma fåordiga (om ens existerande) mellansnack. Kom igen, ge oss lite kärlek!
Hursomhelst var stämningen hög i publiken och så även hos Eve och mej. Tack!

Lite trött och halvseg sitter jag nu i soffan brevid Dan i slösurfarnas paradis, en subway i magen och ett glas cola framför mig. Bokade precis en biljett till Carro i London i april. Gilla!