Ett försök att greppa

Jag har försökt greppa Kuba under de två veckor jag varit där. Det är svårt. Det är ett komplicerat system och ett komplicerat land men samtidigt är människorna glada och härliga. Vi har haft det bra, men trots det var det en lättnad att lämna Havanna i torsdags kväll. Landet är så vackert, men ändå så fult. Så glatt och gästvänligt men ändå så stagnerat och avskärmat från den övriga världen.

Jag har inte kunnat greppa Kuba, jag har bara gnuggat den välpolerade ytan och anat skiftningar i underlaget. Kanske kommer jag aldrig att förstå Kuba och kanske kommer Kuba aldrig att förstå oss. Det är en helt annan värld, som sedan länge är stagnerad. Längs Havannas gator faller husen isär, det finns inte resurser eller material att fixa någonting. Bilar står med öppna huvar längs de dåliga vägarna och överallt står människor och väntar på lift någonstans. Bensin är dyrt och de bilar som finns är i dåligt skick, man fixar alltså lift med den man kan. Överallt finns poliser och vakter som håller ett vakande öga över samhället.

Människorna köar i evigheter för lyx som glass och i de få snabbköp som finns gapar hyllorna tomma. Ingenting är en självklarhet. I snabbköpen accepteras bara valutan konvertibla pesos, för såväl turister som lokalbor, och priserna liknar därför de svenska. Hur mycket en vanlig kuban tjänar eller hur hög arbetslösheten är har jag ingen aning om. Jag vet heller inte mycket om huruvida de faktiskt har bra sjukvård, skola eller hur det är med det sociala skyddsnätet. Jag har en miljon frågor men väldigt få svar och det gör mig lite beklämd. Jag hade hoppats kunna få svar på fler frågor, att kunna förstå mer. Nu ska jag låta resan mogna och tankarna falla på plats.