Gå hem med mig

Kommer ut från jobbet och möts av något som inte är värt att kalla regn, men någonting blött är det ändå som rör sig i luften. Stoppar in snäckorna i öronen och sätter på lite trallvänlig musik medan jag svänger runt hörnet vid Värmlandsgatan. Plötsligt drabbas jag av en stor lust att promenera hem, trots duggande regn.

Jag svänger av nedåt Första Lång där jag möts av en Curry-doft som följer med näsan ända ner till Järntorget. Tar genvägen över Esperantoplatsen, Språkcafét är öppet och det ser mysigt ut, lovar mig själv att gå dit någon dag. Det verkar också som att den uppryckning som pågått där i krokarna är i sin slutkläm. Borta är avspärrningar i brandgult och rött och nya fina stenplattor ligger för mina fötter. Möter en grävskopa i ögonhöjd som kommer runt hörnet, föraren verkade ivrig att komma hem för dagen. Nouvelle Vague tar över öronen och sjunger någonting om att kärleken kommer bryta ner oss, eller Love will tear us apart som Joy Division skulle sagt (måste för övrigt vara en av de bästa låtarna i världshistorien?).

Jag traskar upp för Kungsgatan, sneddar vid Fysiken och inser att det faktiskt är ganska kallt ute ändå. Imorrn blir det kappa igen, det här med tunn jacka är bara fånigt. Fortsätter gatan ner och vid Domkyrkan börjar jag tänka på semlor, kanske räcker pengarna på kortet till en? Brogyllen har bästa semlorna i staden och jag måste passera dem på min hemväg. Inspirerad av alla cyklande rumpor i fönstret på Friskis spinning sal sa mig dock att nej, semla är nog ingen bra idé. Ät middag istället. Skyndar genom snålblåsten på Kämpebron, den person som namngav den visste vad han pratade om, nog får man kämpa alltid när man ska genom stadens främsta blåshål. Skönt att komma i lä bakom det stora huset med kiosken på hörnet. In genom dörren till huset där jag bor och upp för trapporna.
Hemma.